Loading...
Menu

Fascinerande väderkvarnar i Åboland, Kirsti Horn (2019)

Home / Gamla väderkvarnar / Fascinerande väderkvarnar i Åboland, Kirsti Horn (2019)

Det finns väldigt många väderkvarnar i Åbo skärgård! Den rikligt illustrerade artikeln är en syntes av materialet som samlades under inventeringsarbetet somrarna 2016 och 2017. 2021 Översättning och revision av artikeln ‘Turunmaan kiehtovat tuulimyllyt’ (2017): Kirsti Horn; Språkgranskning: Ylva Forsblom–Nyberg.

Innehåll

1. Varför väcker kvarnarna intresse?

1.1 Väderkvarnarnas historia

1.2 Väderkvarnen i landskapet

1.3 Byggnaden

1.4 Maskinen

2. Om antalet väderkvarnar i Finland

2.1 Utgångspunkten

2.2 Antalet väderkvarnar åren 1900, 1947 och 2019 i hela landet och i Egentliga Finland

3. Hur månne apparaten fungerar Egentligen?

3.1 Vad malde man i kvarnen?

3.2 Andra användningsområden för en väderkvarn

3.3 Medeltida maskinteknik

3.31 Kraftöverföringen

4. Kvarntyper i Åboland och deras förekomst på olika orter

4.1 Kartor som visar de olika kvarntypernas förekomst i Egentliga Finland

4.2 Stubbkvarnarna

4.21 Stubbkvarnarnas förekomst i Egentliga Finland

4.22 Om detaljer i konstruktionen i åboländska väderkvarnar

4.23 1700-talets värdefulla stubbkvarnar

4.3 Holkkvarnarna

4.31 Holkkvarnarnas förekomst i Egentliga Finland

4.32 Speciella drag i de åboländska holkkvarnarna

4.4 Mamsellkvarnarna

5. Tankar kring flyttning av väderkvarnar idag

6. Sammandrag

Litteratur

1. Varför väcker kvarnarna intresse?

Charmen och betydelsen hos en traditionell väderkvarn är mångfacetterad. En kvarn är först och främst en genial maskin inne i en intressant byggnad, dessutom är den vanligen en höjdpunkt i sitt landskap, och alltid har den en historia.

1.1 Väderkvarnarnas historia

Det är oklart vem som uppfann väderkvarnen men enligt de senaste forskningsresultaten är den vindkraftsteknik som vi känner i västvärlden en belgisk eller engelsk uppfinning från 1100-talet. Väderkvarnarnas gemensamma historia började alltså under den tidiga medeltiden och fortsatte i spetsen för framstegen inom livsmedelsförsörjning och industri. Under århundraden utvecklades apparaten från stubbkvarn till mer och mer komplicerade former och tillämpades i många slags processer. Vindmaskinernas gemensamma historia slutade vid övergången till ångkraft och elektricitet. Till Finland anlände tekniken via Sverige redan under 1400-talet. Så gott som varje finländsk bondgård hade antingen en vatten- eller väderkvarn i slutet på 1800-talet men dessa hushållsmaskiner, som drevs med ren energi, förlorade sin uppgift i rask takt överallt i världen under de första decennierna av 1900-talet. Efter andra världskriget har de finska väderkvarnarna knappt använts alls. Ändå bevarades otaliga kvarnar på de gårdar där man förstod att värna om sina förfäders arv. Många som inte hade resurser att sköta om sin kvarn såg till att den kom i förvar på närmaste hembygdsmuseum. På detta vis fortsätter väderkvarnarnas historia trots allt men det är klart att utan skötsel och respekt blir vilka antika monument som helst förstörda förr eller senare – speciellt sådana som är byggda helt av trä.

1.2 Väderkvarnen i landskapet

En väderkvarn som står på ett öppet fält eller på toppen av en klippa är en uppseendeväckande detalj i landskapet. Den behöver givetvis vind för att fungera. Den stolta husbonden ville gärna låta sin kvarn synas för att beundras av förbipasserande folk. Idag har de oanvända väderkvarnarna ofta gömts inne i ett tätt buskage och då har ju deras betydelse i kulturlandskapet helt försvunnit. Att återställa situationen lär inte vara svårt att utföra. På friluftsmuseitomter är det ofta ont om utrymme vilket har lett till att kvarnar där har fått en plats som är otypisk och rentav omöjlig med tanke på deras funktion.

1.3 Byggnaden

Kvarnhusen representerar en utstuderat funktionalistisk och storartad allmogearkitektur. Kvarnens yttre är egentligen en väsentlig del av den snillrika maskinen där allt nödvändigt har sin plats medan inget sådant finns som inte behövs för funktionen. Alla Egentliga Finlands väderkvarnar är exceptionellt välproportionerliga byggnader.

1.4 Maskinen

Det första man lägger märke till är vingarna, alltså tekniken med hjälp av vilken vädrets krafter utnyttjas. Det är länge sedan dessa har gått runt på finska gårdar men fortfarande väcker de nyfikenhet hos åskådaren: hur månne en sådan apparat fungerar? Maskintekniken är alltså medeltida och alla delar är faktiskt av trä! Vilka träslag? Vem byggde? När? För vem? Enligt vilka planer? Otaliga frågor väcks redan innan man ens stiger in, men speciellt efter att man återhämtat sig från första synen av det häpnadsväckande maskineriet.

Foto 1.1: Interiören av övre våningen i en stubbkvarn. © Kirsti Horn

2. Om antalet väderkvarnar i Finland

Det har funnits ett enormt antal väderkvarnar i Finland på 1800-talet. De var huvudsakligen små husbehovskvarnar medan kvarnarna i de tekniskt och industriellt mera utvecklade länderna var stora industrianläggningar. För att få reda på vårt egna tekniska arv var det väsentligt att inleda med att kartlägga antalet, de olika typerna och den geografiska förekomsten av väderkvarnar.

2.1 Utgångspunkten

Den senaste landsomfattande studien av finska väderkvarnar genomfördes av fil.lic. Auvo Hirsjärvi och den berömda engelska forskaren i industriell historia, maskiningenjör Rex Wailes på 1960- och 1970-talet [ Hirsjärvi 1909-1998; Wailes 1901-1986 ]. Dagens situation är kartlagd av den nederländska kvarnforskaren Drs. L.P.M. van der Drift tillsammans med lite hjälp av skribenten. Han har sammanställt en komplett förteckning över väderkvarnarna och därtill gjort långa resor genom hela Finland för att fotografera kvarnbeståndet. Resultaten har publicerats i en internationell kvarndatabas på Internet [ http://milldatabase.org ]. Förutom Hirsjärvis och Wailes’ skrifter är hans källor: internet, arkiven på Museiverket och engelska Mills Archive [ https://catalogue.millsarchive.org/finnish-mills-material ], kartor, Google maps, flygfotografier, gamla vykort samt skribentens förteckning över 550 kvarnar som publicerades 2014 [ https://www.sustainableheritage.eu/report-no-7/ luettelon yhteenveto: APPENDIX 1 ]. Efter år 2014 har ytterligare 160 väderkvarnar uppdagats. Varje inventeringsresa resulterar i några nya fynd.

2.2 Antalet väderkvarnar åren 1900, 1947 och 2019 i hela landet och i Egentliga Finland

Den närmaste möjligheten till numerisk jämförelse med dagens inventering är från år 1947 i boken Suomen kansankulttuuri [ Suomen kansankulttuuri SKS 1979, sida 57 ] där professorn i etnologi Ilmar Talve refererar till en beräkning av 556 väderkvarnar i hela Finland – Åland borträknat. En motsvarande beräkning år 2019 gav 534 väderkvarnar och omfattar 23 vindpumpar av amerikansk modell. Det är oklart om man räknade med dem år 1947.

År 1900-04 sammanställde den finska statistikcentralen sin rapport om landets ekonomiska tillstånd och dess utveckling under femårsperioden 1895–1900. Rapporten innehåller statistik om boskap som hade dödats av rovdjur, antalet invånare, priset per hektoliter råg och annan viktig information, som till exempel antalet kvarnar. Vid sekelskiftet 1800–1900 fanns det 268 ångkvarnar, 3 905 vattenkvarnar och 8 933 väderkvarnar i landet [ http://www.doria.fi/handle/10024/90693 ]. År 2019 räknades 712 (inklusive Åland) traditionella väderkvarnar med träkonstruktion. Av dessa är cirka 600 hela och resten övergivna kvarnar i olika stadier av förfall samt ovannämnda 23 vindpumpar av amerikansk modell från första hälften av 1900-talet (karta 2.1).

Karta 2.1: Efter många års arbete har de kända väderkvarnarnas antal i Finland stigit till 712 under våren 2019 (van der Drift och Horn).
Antalet växer fortfarande. © Kirsti Horn

Antalet väderkvarnar har alltså minskat till under 10 procent av antalet år 1900 och till cirka 80 procent från tiden efter kriget. För 120 år sedan fanns hälften av alla landets väderkvarnar i sydvästra Finland vilket är fallet än i dag. Som jämförelse kan nämnas att Hollands areal inte är större än dubbelt forna Åbo och Björneborgs län (ungefär nutida Egentliga Finland och Satakunta). År 1900 fanns där 6 250 väderkvarnar av vilka 1 084, med andra ord 17 procent, är bevarade till våra dagar – de flesta i drift i sin ursprungliga uppgift inom livsmedelsproduktion och dränering.

3. Hur månne apparaten fungerar Egentligen?

I det följande beskrivs gemensamma egenskaper hos väderkvarnar vad gäller deras funktion och maskineri.

3.1 Vad malde man i kvarnen?

Medan väderkvarnarna i industrialiserade länder användes till att mala alla slags råvaror redan på 1600-talet användes de små husbehovskvarnarna i Finland endast till att mala säd till mjöl. De äldsta spannmålsarterna var korn, råg och havre. Havret gavs främst till hästarna och vete odlades bara i små kvantiteter i landets södra och sydvästra delar; i större skala först från slutet på 1800-talet. Före malningen rensades största skräpet bort och därefter utnyttjade man luftströmmar till att rengöra kornen antingen för hand eller senare med hjälp av en kastmaskin. Förutom kvarnstenarna fanns det inte rum för flera apparater inne i en vanlig kvarn. Spannmålet måste förberedas i rian så att det var både rent och framför allt torrt inför malandet. Fuktiga korn klimpade sig fast mellan stenarna och förorsakade mycket besvär för mjölnaren. Kornen maldes med skalen och det sista silandet skedde i köket.

I kvarnen hälldes spannmålet i tratten varifrån det rann ner via rännan in i löparens öga (övre stenens). Både tratten och rännan hänger med rep eller hakar från konstruktionen. I en del kvarnar står tratten på ben ovanpå mjölkaret, dvs. lådan som omringar stenarna. Tratten skall vara stadig och inrymma minst en hektoliter säd, med andra ord innehållet av en säck. Rännan, som är rörlig och lutande, ställdes så att växelns kantiga skaft, dvs. gaffeln, knuffade till den så att kornen skulle rinna vidare i önskad takt. Rörelsen reglerades även med hjälp av ett spjäll på tratten eller rännan. Med Samuel Roos ord: “I våra vanliga kvarnar går löparen runt, skär med sin skärpa, krossar med sin vikt och mal med sin rörelse kornen till mjöl …” [ Muutamia mieleen pantawia Asioita Myllyn Rakentajoille, publicerad år 1851. ]. Räfflorna på stenarnas ytor styrde mjölet ut i mjölkaret och vidare genom ett fyrkantigt rör i säcken eller en tunna på nedre våningen (foto 3.1 och 3.10).

Foto 3.1: Tratten, dit kornen hälldes och rännan längs med vilken de förflyttade sig in genom löparstenens öga för att malas,
är av olika formgivning i varje kvarn. Se även foto 3.10 som avbildar röret nedanför stenarna. © Kirsti Horn

3.2 Andra användningsområden för en väderkvarn

Efter att den industriella produktionen av spik, som behövs för att lägga pärttak, inleddes omkring mitten av 1800-talet blev pärttaken mycket populära. De var vanliga ännu under 1950-talet tills mera hållbara och brandsäkra material ersatte det gamla, relativt förmånliga trämaterialet. Pärtorna tillverkades alltid lokalt med diverse apparater för hand eller med hjälp av häst- eller vindkraft, senare olika motorer. Pärthyvlar har funnits i samband med de väderkvarnar där man numera ser endast en krok sticka ut genom väggen ovanför dörren. Många skärgårdskvarnar har dessutom delar av hyvelns ställning på fasaden och här och där hittas själva hyveln lagrad inne i kvarnen. På kroken som är fäst på drivaxelns bakända hängdes en vevstake som förvandlade den roterande rörelsen till axial så att hyveln kunde drivas fram och tillbaka på sin ställning. Produktionen av pärtor har varit populärt i Nagu och Korpo. Där hittas 12 väderkvarnar med några bevarade delar av en pärthyvel och i Korpo finns det ett komplett fungerande exemplar (foto 3.2).

Med hjälp av vindkraft kan man även såga bräder. Av sågkvarnar finns inte många kvar i Finland, men den finaste, Nybondas sågkvarn, står på Åselholm i Iniö. Det är en väderkvarn av industriella mått vars maskin är delvis av järn.

Foto 3.2: En fungerande pärthyvel av skärgårdsmodell. © Kirsti Horn.

3.3 Medeltida maskinteknik

Den mest respektingivande delen i en väderkvarn är dess maskin som är tillverkad till största delen av tätvuxen furu och gran. De delar som är utsatta för hårdast slitage – kugghjulets kuggar och drällans (växelns) pinnar – är gjorda av björk. Dyrbart järn och smidesarbete har använts sparsamt endast till drällans tredelade axel, gaffeln, seglet och nålen, samt drällnålens lager och drivaxelns stor- och lillager och ibland även som förstärkning runt löparstenen. De partier av maskinen som har smorts syns som mörka fläckar och ofta har blandningen av svinfett och tjära runnit ned för både väggar och maskin. Då kvarnen går uppstår den största friktionen vid drivaxelns stor- och lillager och nålens nedåtpekande spets som står i en järnkopp fylld med fett. Under arbetets gång måste mjölnaren hålla ett öga på alla dessa för att de inte skulle hettas och antända hela kvarnen.

Ritningar 3.3-3.6: Väderkvarnens maskineri. Vingarna och drivaxeln (3.3); stora kugghjulet (3.4);
lyktan eller växeln med sitt skaft som bildar en gaffel på ändan (3.5); kvarnstenarna, seglet och nålen (3.6). © Stephan Horn.

3.31 Kraftöverföringen

Ritningarna 3.3 till 3.6 avbildar maskinens delar i rätt proportion till varandra. Vindens kraft förflyttas stegvis i alla väderkvarnar så att först och främst svänger vingarna på en massiv drivaxel (ritning 3.3).

Med undantag av några kvarnar har Åbolands och även Egentliga Finlands kvarnar fyra symmetriska kilformade vingar. Två motsatta vingar formar ett par som är 10–11m långt. De byggs så att det ena vingbladet i ena ändan av det gemensamma skaftet, vingträdet, snickras på verkstaden [ Tuulimyllyjen osien nimet on lainattu Auvo Hirsjärven kokoamasta luettelosta vuodelta 1971. Nimet vaihtelevat paikkakunnittain, mutta harva myllynomistaja näitä enää muistaakaan. ]. Delarna till det andra bladet görs färdiga men monteras först efter att vingträdet har skjutits genom sitt hål i drivaxelns huvud, kilats fast och svängts lodrätt med det färdiga bladet pekande uppåt. Sedan byggs det andra bladet av de prefabricerade delarna på plats. Vingarna är det sista som monteras på ett väderkvarnsbygge men arbetet måste göras om vart tjugonde eller trettionde år därför att vingträden småningom murknar och brister nära axelns huvud. På ändorna av varje vinge finns öppna portar där det är meningen att fästa luckor då vinden är svag. När kvarnen inte används kopplas vingarna fast i den stadiga kättingen som hänger på fasaden.

På drivaxeln finns även det stora kugghjulet som roterar i samma takt som vingarna (ritning 3.4). Kugghjulets diameter varierar mellan 150 och 210 cm beroende på kvarntyp och storlek. Växeln som flyttar rörelsen från vågrät till lodrät heter alltså drällan eller trällan. I de flesta kvarnar driver drällan den övre kvarnstenen 4–5 gånger fortare än vad kugghjulet roterar (ritning 3.5). Kugghjulet har oftast 44 kuggar och drällan 9 pinnar. För att dessa delar som sliter mot varandra skulle nötas så jämnt som möjligt bör kuggarnas antal inte vara jämnt delat med pinnarna: då träffar alla delar varandra i tur och ordning och växeln går smidigt. Flera växlar behövs endast i sådana maskiner som driver flera par stenar. Sådana kvarnar finns inte bevarade i Åboland.

Stenarna är givetvis kvarnens hjärta (ritning 3.6). De är dolda inne i mjölkaret, under ett stadigt lock som är svårt att öppna utan att ta isär några delar av maskineriet (foto 3.7).

Foto 3.7: Mjölkaret omringar stenarna och hindrar mjölet från att spridas inne i arbetsutrymmet. © Kirsti Horn.

Det enda synliga är löparens öga där drällans gaffel döljer sig. Därför lönar det sig att studera kasserade kvarnstenar som ofta används till trappor eller trädgårdsbord som minnen efter någon kvarn som en gång stod i närheten. Den undre stenen, liggaren, ligger i en stadig ram av stock. I stubbkvarnar, där stenarna ligger på övre våningen, kan man se liggaren underifrån medan även den är dold i de övriga kvarntyperna (foto 3.8).

Foto 3.8: Liggarstenens botten är synlig i en stubbkvarn. © Kirsti Horn.

Stenarnas kanter, hål och ytorna som är mot varandra är noggrant bearbetade. Löparen, som oftast har formen av en platt limpa, har huggits symmetrisk för att den skall hålla balansen, men liggaren som är orörlig är ofta ojämnare på undre sidan. Endast de allra nyaste stenarna har jämt huggna ytor på alla sidor. Kvarnarna i Åboland har vanligen stenar av granit men även sandsten, som är importvara, förekommer ofta. Stenarnas tjocklek varierar mellan 15 och 30 cm beroende på hur slitna de är och givetvis också beroende på hur tunga stenar maskineriet klarar av att rotera. På ytorna som är mot varandra finns antingen bara små gropar eller ett mönster av gropar och radiala ränder eller också räfflor över hela ytan.

Foto 3.9: En fin löpare har sparats av en annars förstörd kvarn.
Observera fördjupningarna för seglet i löparstenens botten. 
© Kirsti Horn.

Rändernas eller räfflornas funktion är att dels släppa avkylande luft in mellan stenarna, dels att sortera mjölet mot periferin och in i mjölkaret. Mjölet blir alltså varmt i processen och det gör det smakligare än sådant mjöl som har producerats i moderna valsmaskiner.

Foto 3.10: Det fyrkantiga röret av trä, som leder mjölet från mjölkaret till säcken, skarvades med tyg.

Foto 3.11: Nålen, som kopplas till drällans gaffel via seglet, går igenom den stadiga trätappen i liggarstenens öga och roterar i koppen dvs. nållagret på nålbänken under kvarnstenarna.
Enligt Veikko Kotiranta, husbonden på Tohna gård i Loimaa: ”Hela det stora maskineriets kraft koncentreras här på en punkt, inte större än ett mynt.” © Kirsti Horn.

Mjölets grovlek beror på avståndet mellan liggaren och löparen. Detta justeras genom att lyfta och sänka balken, nålbänken, som bär nållagret, dvs. den järnkopp, järnskiva eller sten med en fördjupning för fett där drällans nål står och roterar (foto 3.11). Nålbänken justeras med hjälp av ett system hävstänger och kilar som finns på sidoväggen till vänster. Nålen går igenom en trätapp som är inkilad i liggarens öga och bär upp löparen via ett plattjärn, seglet, som placeras i fördjupningar som är huggna i löparens botten (bild 3.8 och 3.12). Nålens spets passar exakt i hålet mitt på seglet. Trätappen mitt i liggaren hindrar kornen som leds uppifrån in i löparens öga att falla rakt igenom på golvet. I god belysning kan man genom löparens öga se en del av seglet och drällans gaffel som griper tag i seglet för att snurra stenen (bild 3.13).

Foto 3:12: Segel i Göran Dahls samling i Saltvik, Åland. © Kirsti Horn.

Foto 3.13: Denna bild av löparstenens öga är ovanligt klar på grund av att trätappen eller dynan har fallit från liggarens öga.
Drällans gaffel har ett stadigt tag om seglet. © Kirsti Horn.

4. Kvarntyper i Åboland och deras förekomst på olika orter

En serie kartor har ritats över förekomsten av traditionella väderkvarnar för att illustrera helhetsbilden i Egentliga Finland. Enstaka kvarnar kan man studera via den internationella databasen ‘milldatabase’.

Som komplettering till ovanstående maskintekniska fakta presenteras här även konstruktionsprinciperna för två kvarntyper och några detaljer i dem.

4.1 Kartor som visar de olika kvarntypernas förekomst i Egentliga Finland

Åboland presenteras som en del av Egentliga Finland på kartorna 4.1–4.6. Det var via denna landsända som väderkvarnstekniken ursprungligen importerades till Finland från Sverige och därför är landskapets stubbkvarnar så klart besläktade med förebilder från moderlandet.

I Åboland finns det främst två av landets tre traditionella kvarntyper: stubbkvarnar och holkkvarnar. Den tredje typen, mamsellkvarnarna, är representerade endast av Åselholms sågkvarn i Iniö. Skillnaden mellan de olika typerna ligger i hur vingarna svängs mot vinden. Var och en har en vindhäst för ändamålet, en lång bom som användes till att svänga hela stubbkvarnen eller övre delen av en mamsell eller holkkvarn, men det är kvarnens yttre form som avslöjar hur dess innanmäte är organiserat och hur den fungerar. Även om maskinens funktionsprincip alltid följer föregående beskrivning finns det variation i dess delar enligt hur man har löst svängandet av vingarna mot vinden och hur höljets formgivning följer denna tekniska lösning. I en traditionell kvarn är kvarnhuset en oskiljbar del av maskinen. Alla delar och detaljer både ute och inne behövs för att apparaten skall fungera.

Karta 4.1: Egentliga Finlands alla kända väderkvarnar år 2017 är 119 i antal år 2017 av vilka 52 finns i Åboland.
Talet omfattar både de traditionella träkvarnarna och de amerikanska vindmotorerna eller vindpumparna. © Kirsti Horn.
Kartan baserar sig på Lantmäteriverkets karta FINLANDS KOMMUNER, LANDSKAP OCH REGIONFÖRVALTNINGSVERK

Karta 4.2: Antalet stubbkvarnar i Egentliga Finland år 2017 är 84.
47 av dessa finns i Åboland. © Kirsti Horn.

Karta 4.3: Stubbkvarnar från 1700-talet i Egentliga Finland, som finns främst i skärgårdens norra delar, är 22 i antal.
6 av dessa finns i Åboland. © Kirsti Horn.

Karta 4.4: Det finns 12 holkkvarnar i Egentliga Finland år 2017. 4 av dessa finns i Åboland.
Understräckade tal indikerar kvarnar som har en kvadratisk nedre del med pyramidtak och en smal och hög övre del med åstak;
en ring runt talet indikerar de stora holkkvarnarna med två par stenar. © Kirsti Horn.

Karta 4:5: Det finns 21 mamsellkvarnar i Egentliga Finland år 2017.
1 av dessa finns i Åboland. © Kirsti Horn.

Karta 4.6: 4 vindmotorer har registrerats i Egentliga Finland år 2017.
Den sista vindmotorn i Åboland revs år 2016. © Kirsti Horn.

Foto 4.7: En skärgårdskvarn på sin öppna klippa kröner landskapet i byn på Nötö.
Kvarnen är i privat ägo. © Willem van Bergen.

4.2 Stubbkvarnarna

47 stubbkvarnar och 5 ruiner av stubbkvarnar var resultatet av inventeringen i Åboland år 2017. I behov av omedelbar reparation var åtminstone 11 kvarnar i Åboland (och 5 i övriga delar av Egentliga Finland) där taket var sönder och/eller fundamentet ostadigt.

Foto 4.8: Ett gammalt foto av kvarnberget på Björkö i Houtskär. Endast en av dessa kvarnar har bevarats till denna dag.
Bilden är lånad från Siv och Bjarne Fagerlunds album.

4.21 Stubbkvarnarnas förekomst i Egentliga Finland

På kartan 4.2 kan man se hur de flesta stubbkvarnarna i Egentliga Finland finns i skärgården och kustkommunerna. Endast 6 finns längre in i landskapet, nämligen 4 i Pöytyä/Pöytis och 2 i Nousis. När man delar det imponerande antalet stubbkvarnar i Pargas på de forna kommunerna, finns det 6 i Pargas stad (Ålö), 12 i Nagu (+ 1 ruin), 16 i Korpo (+ 1 ruin), 10 i Houtskär (+ 2 ruiner) och 2 i Iniö (+ 1 ruin). Antalet skärgårdskvarnar var ändå väldigt mycket större för drygt hundra år sedan (foto 4.8).

Kugghjul och kvarnstenar som ligger på marken berättar om trenden på byarnas gemensamma kvarnberg. De ursprungligen blåsiga, kalhuggna klipporna är nu igenvuxna med stora tallar och snår av en och rönn. Förfallet börjar med att väggarna på kvarnar som står i skuggan av skogen täcks av mossa och lavar, fundamenten täcks över med humus och angrips av röta och insekter. Så småningom glöms kvarnen helt bort. Sorgligast är situationen där även gårdarna har blivit öde efter att invånarna flyttat till bekvämare förhållanden och bättre arbetstillfällen.

4.22 Om detaljer i konstruktionen i åboländska väderkvarnar

Jalkamyllyn selkäranka on sen keskellä seisova jykevä n. 3 m mittainen napatukki, jonka varassa on myllyä kannattava, myllyn leveyden mittainen niskahirsi. Vain napatukki pysyy paikallaan, kun koko muuta myllyä käännetään tuuleen.

STUBBEN. Stubben är ryggraden i en stubbkvarn. Den är en bastant, drygt 3 m hög stock som bär hjärtstocken, balken på vilken det mesta av skärgårdkvarnens vikt vilar. Endast stubben hålls stilla på sitt fundament när kvarnhuset svängs mot vinden. Stubbens topp är formad som en stadig tapp medan hjärtstocken har en motsvarande urgröpning. Leden smordes med en blandning av tjära och svinfett innan kvarnen skulle svängas med hjälp av vindhästen som sticker fram under ingången. Vindhästen är utsatt för väder och har ofta brustit på grund av röta.

FUNDAMENTET. Åbolands stubbkvarnar är mycket lika till utseendet men en titt under kjolen avslöjar de största olikheterna i deras konstruktion. Alla skärgårdens kvarnar är byggda på berg. De flesta kvarnar har ett fundament, som består av ett dubbelt kors av två eller fyra par grundstockar på ett underlag av stenar. Stubben står där stockarna korsar varandra och den stöds av 8 eller 16 snedstöd som är spända mellan hack i stubben och grundstockarna. Dessutom finns det minst 15 kvarnar vars fundament består av flera stockvarv som bildar en pyramid runt stubben i stället för snedstöd. De delar av fundamentet som inte är i skydd av kvarnen och är utsatta för vädret har man traditionellt skyddat med bräder ovanpå näver som vattenisolering, eller nu för tiden med takfilt, vilket har visat sig vara en misslyckad nymodighet. (foton 4.9)

Foton 4.9: Det finns många slags lösningar på utmaningen att hålla den höga
byggnaden med den vibrerande maskinen stadiga. © Kirsti Horn.

Foto 4.10: En gammal skärgårdskvarn byggs upp på en ny plats.
Stubben och hjärtstocken bildar ett T som bär hela kvarnen med maskineri.
Drivaxeln ligger på översta balkarna av korsvirkeskonstruktionen.
Fotot är lånat från Timo Söderholms arkiv.

Foto 4.11: Kvarnen på Korpo hembygdsmuseum har en öppen farstu,
tak av bräder och snedstöd för stubben som är fästa i klippan. © Kirsti Horn.

På grund av att väderkvarnar ansågs vara lösöre kunde de byta ägare och plats många gånger. I samband med flytten måste fundamentet passas till den nya byggplatsen. Byggtekniken varierade enligt nymodigheter eller byggarens preferenser. Som exempel kan nämnas de sju kvarnarna i Korpo som helt saknar grundstockar. Där har man monterat snedstöden direkt i järn som är borrade i klippan. I sex kvarnar har man gjutit betong runt stubben och i några har man monterat snedstöd av stålprofiler. Av materialvalen att döma är de senaste exemplen utförda på 1900-talet.

KONSTRUKTIONSTEKNIKEN. Vad gäller övrig konstruktionsteknik liknar sydvästra Finlands stubbkvarnar de gotländska och estniska stubbkvarnarna. Det roterande kvarnhuset är en låda av korsvirke som bokstavligen hänger på hjärtstocken med hela sitt tunga maskineri (foto 4.10). Korsvirkeskonstruktionen är gjord med stora dymlingar av björk eller gran och flexibla anslutningar som klarar kvarnens skakning då den går. Fasaderna består av stående bräder.

MÅTTEN. Skärgårdens stubbkvarn har två våningar av vilka den övre omfattar arbetsutrymmet med maskineriet medan den nedre främst är ett lagerutrymme för både säd och mjöl. I Åboland är stubbkvarnarnas sidoväggar ungefär 5 m höga och golvet är fyrkantigt, oftast 10–30 cm längre längs takåsen än tvärs över. Bredden är i medeltal 230 cm. Då våningarna är omkring 2 m höga får kvarnen formen av två kuber ovanpå varandra som svävar nästan en meter ovanför marken. Visuellt förstärks formen av den stående brädfodringen och ibland även av sneda väggar.

INGÅNGEN. Dörren är snickrad av bräder och den har handsmidda gångjärn och nyckelskylt samt vanligen ett präktigt bodlås. Åbolands kvarnar brukar ha en enkel balkong framför ingången dit man kliver på en stege. En av kvarnarna har en farstukvist med omringande väggar. 7 kvarnar har ett tak över ingången och ett enkelt räcke kring balkongen enligt samma modell som är vanligt längre in i landet (foto 4.11).

TAKET. Sadeltaket, vars ås ligger i samma riktning som drivaxeln, har vanligen en vinkel på ungefär 45 grader. På de flesta kvarnarna består taktäckningsmaterialet av locklistpanel (foto 4.11) eller pärtor. Pärtorna håller i genomsnitt 25 år och panelen är svår att bygga vattentät. Och för att det höga taket dessutom är svårt att underhålla har en del kvarnägare satsat på filt, plåt eller betongtegelpannor som håller längre. Av de 47 åboländska ägarna till stubbkvarnarna har dock 21 hållit sig till traditionen med tak av bräder och 6 med pärtor. 6 kvarnar är tyvärr utan taktäckning.

4.23 1700-talets värdefulla stubbkvarnar

Bland de gamla kvarnarna i Egentliga Finland finns det en grupp på över 20 speciellt intressanta och värdefulla kvarnar som härstammar från 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Åtminstone 6 av dessa finns i norra delarna av Pargas. Förekomsten fortsätter mot nordost enligt kartan 4.3. 1700-talskvarnarna som finns på områdets friluftsmuseer kommer från omkringliggande gårdar och de privata står på sina ursprungliga platser enligt ägarna. I 16 av kvarnarna finns det ett eller flera årtal. Den äldsta är byggd år 1732. Denna grupp som är mycket uniform i sin formgivning är säkert en av de mest värdefulla helheter i hela Finlands kvarnbestånd och borde utforskas vidare med hjälp av 3D-skanning och genom att dokumentera varje detalj i uppmätningsritningar och fotografier. Vem var mästerbyggarna av dessa kvarnar som höll sin stil och teknik in i minsta detalj genom 70 år?

Utifrån kan man inte skilja de urgamla kvarnarna från de gamla kvarnarna, men inifrån ser man att de är gjorda av grövre stammar än de nyare och att hantverket är speciellt skickligt utfört (foto 4.12).

Foto 4.12: Jackois urgamla kvarn i Iniö, som är byggd 1736, skiljer sig inte mycket till det yttre från nyare kvarnar.
Fasaden och taket har givetvis renoverats i flera omgångar. Kvarnen är i privat ägo. © Kirsti Horn.

På deras detaljering ser man att materialet är valt med omsorg och att det till och med finns anspråkslöst dekorativa handtag, stegar, dörrkarmar eller åsbalkar. Den ursprungliga brädfodringen av handbilade plankor finns kvar på fasaderna till tre av dessa mycket gamla kvarnar, och på en fjärde har man sparat några exemplar av de gamla plankorna. Mycket intressanta är de texter, bilder och årtal som finns ristade på innerväggarna, stubben och maskineriet i större utsträckning än i de nyare kvarnarna. En systematisk inventering av dessa skulle kanske fördjupa vår bild av livet på 1700-talet.

Två av de sex urgamla åboländska stubbkvarnarna som är långt över 200 år gamla är övergivna och i ett kritiskt stadium av förfall men de skulle ännu kunna räddas. Då det finns mycket få så gamla byggnader i Finland skulle det vara klokt att i samförstånd med var och en av ägarna skapa ett detaljerat program för reparation och underhåll av kvarnarna och reservera ekonomiskt stöd och stöd av en kvarnexpert via samhällets organisationer.

Foto 4.13: Amos Andersson flyttade en gammal holkkvarn till sin gård Söderlångvik
från en närliggande holme för att pryda utsikten från huvudbyggnadens takterrass. © Stephan Horn.

4.3 Holkkvarnarna

I Åbolands östra delar på Kimitoön och i dess närhet fanns det 4 holkkvarnar år 2017. De är byggda i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet.

4.31 Holkkvarnarnas förekomst i Egentliga Finland

Kartan 4.4 visar att det endast finns 3 holkkvarnar på Kimitoön, och en på Gyltholmen söder om Dalsbruk. I den sydvästra landsändan har holkkvarnarna en fyrkantig nedre del med ett pyramidtak och en smal övre del i liknande form som ortens stubbkvarnar. (foto 4.13). Av alla landets över 80 holkkvarnar är denna den mest sällsynta typen. Det finns ytterligare 5 hela sådana holkkvarnar i Egentliga Finland, 2 i Nyland, 2 i Tavastland och 4 på Åland; 17 stycken allt som allt.

4.32 Speciella drag i de åboländska holkkvarnarna

KONSTRUKTIONSTEKNIKEN. Holkkvarnarna av den södra typen har en fyrkantig nedre del av liggtimmer med en areal på 4,5 x 4,5 m och en vägghöjd på dryga 2 m. Timmerväggarna står ovanför marken på stenar, och rummet har jordgolv. Kvarnstenarna står mitt i rummet. Överst på det pyramidformade taket finns kvarnens maskineri i holken, en hög och smal korsvirkeskonstruktion med brädfodring. Kvarnhästen, som behövs för att svänga den övre delen mot vinden, är högt uppe likt stjärten på en skata – därav den finska benämningen harakkamylly.

MASKINEN. En holkkvarns maskin fungerar som en stubbkvarn med den skillnaden att den är avskiljd från det orörliga arbetsutrymmet på marken. Drällans skaft, gaffeln, mellan kugghjulet och kvarnstenarna, är placerad inne i en hög ihålig stubbe som sträcker sig genom båda delarna av kvarnen. I övre ändan bär den upp holkens hjärtstock. Nedre ändan svävar ovanför kvarnstenarna medan hela stubben stöds på de timrade väggarna. Samtidigt som snedstöden bär stubben bildar de pyramidtakets bärande konstruktion. I ett sådant arrangemang blir gaffeln 5–6 m lång och stubben cirka 1 m kortare (foto 4.14). Mekanismen för reglerandet av löparstenens avstånd från liggaren finns på väggen, medan nålbänken är nära marken under kvarnstenarna.

Foto 4.14: Den ihåliga stubben i holkkvarnen på Sagalunds museum med drällans långa gaffel stickande
fram mot kvarnstenarna som ligger i mjölkaret. © Kirsti Horn.

UTVECKLING. Holkkvarnen har två egenskaper som är bättre än i en stubbkvarn: aerodynamiken och arbetssäkerheten. Holkkvarnens smala topp förorsakar inte större virvlar i vinden på samma sätt som den bredare fasaden på en stubbkvarn och därför roterar vingarna effektivare och jämnare. Mjölnarens arbete på marknivå var betydligt lättare då spannmålssäckarna inte behövde bäras upp för smala stegar som i en stubbkvarn. Arbetsutrymmet är större och eftersom maskineriet finns i utrymmet ovanför finns ingen fara att hamna fast mellan kugghjulet och drällan vilket var en ganska vanlig och ödesdiger olycka i stubbkvarnar, enligt tidningarna från 1800-talet.

En historia med lyckligt slut finns i Sanomia Turusta 27.6.1887:

“Ett överraskande varv i luften gjorde en dräng i Rimito förra onsdagen då han var i väderkvarnen för att mala. Han svängde kvarnen mot vinden men höll fast i vingen. Plötsligt började vingarna snurra och tog karlen med sig på ett stort varv i luften. När vingen kom tillbaka ner släppte mannen taget och föll ner på klippan. Underligt nog klarade han äventyret med livet i behåll och utan skador.”
(fri översättning av Kirsti Horn)

VINGARNA. Vingarna på de åboländska holkkvarnarna är lika i form och detaljering som övriga väderkvarnsvingar i Egentliga Finland men de är något mindre (foto 4.15). De är så högt uppe att man inte räcks till dem och de kan således inte heller slå ihjäl förbipasserande folk eller boskap så som då och då hände med de långa vingarna på stubbkvarnar och mamsellkvarnar.

Foto 4.15: Den smäckra holkkvarnen på Sagalunds museum i Kimito. © Kirsti Horn.

Foto 4.16: Den ståtliga, unika sågkvarnen på Åselholm i Iniö. Kvarnen är i privat ägo. © Kirsti Horn.

4.4 Mamsellkvarnarna

Åbolands enda mamsellkvarn är den stora sågkvarnen på Åselholm i Iniö. Den anses helt enastående till och med ur ett internationellt perspektiv.

Ståtliga Nybondas sågkvarn med sina sex vingar är byggd av Johan Petter Josefsson och blev färdig år 1901 efter sex års arbete (foto 4.16, karta 4.5). Maskineriet som är delvis av gjutjärn finns intakt förutom vevstången vars uppgift har varit att lyfta och sänka på ramen med sju sågblad. Den ovanligt stora kvarnens senaste restaurering har utförts mestadels med lokala krafter på lokalt initiativ. Kvarnhusets kraftiga stomme är av korsvirke, fasaden av spån och taket av pärtor. Kvarnen är i privat ägo.

5. Tankar kring flyttning av väderkvarnar idag

En stubbkvarns stomkonstruktion och även maskineri är relativt enkel att ta isär, flytta och sätta upp igen. Väldigt många kvarnar står på sin tredje eller fjärde plats därför att de ansågs som lösöre som man tog med sig vid giftermål och arvsskiften. En väderkvarn var alltså en hushållsmaskin som kunde även säljas. Kategoriska påståenden, som ibland kommer fram idag, att en kvarn absolut måste bibehållas på sin nuvarande plats är rentav fel på grund av detta. Precis lika som det enligt tidningsannonserna fanns en marknad för begagnade väderkvarnar på 1800-talet, finns det en marknad för dem än i dag. Vanligen vill köparen komplettera sin gårds arkitektur genom att hämta en gammal kvarn i stället för någon som rivits av föregående generation. Å andra sidan är en flyttning med därtill hörande reparation den enda räddningen för en övergiven kvarn.

Någonstans långt borta från sin hembygd bland annorlunda kvarntraditioner kan kvarnen se ut som en exotisk trädgårdsprydnad medan på grannholmens eller grannbyns klippor är den ju som hemma. Den nya platsen bör väljas så att vindförhållandena är gynsamma och att vingarna kan svängas mot vinden med hjälp av vindhästen. Dessutom skall det finnas en väg till den så att den kan underhållas och användas.

Medan dagens lyftkranar enkelt lyfter en stubbkvarn på lastbilsflaket var det säkert enklast att flytta kvarnen över vinterisen för hundra eller tvåhundra år sedan. Det behövdes dock stor uthållighet för att transportera några av dess verkligen tunga delar, i synnerhet drivaxeln och stenarna, långt ut i skären. Speciell respekt väcker de tre bönderna på Jurmo som skaffade sig var sin väderkvarn till ön utan vare sig skog eller åkrar långt ute vid den öppna Östersjön.

6. Sammandrag

Antalet väderkvarnar sjönk drastiskt redan efter år 1890 i Finland medan antalet vattenkvarnar och i synnerhet ångkvarnar gick upp. I Egentliga Finland har väderkvarnsbeståndet alltid varit rikast men på många orter har kvarnarna försvunnit helt och hållet. Åboland är ett undantag: av landskapets 131 allmogekvarnar finns hela 52 på öarna och skären.

Många kvarnar sägs vara användbara men sanningen är att inte en enda har snurrat på många år ens för att demonstrera hur den fungerar. Största delen, 90 procent av skärgårdens kvarnar, är i privat ägo. På friluftsmuseer längs skärgårdens ringväg kan man dock bekanta sig med stubbkvarnar på hembygdsmuseet och Skyttala museum i Pargas, på hembygdsmuseet i Korpo och på Näsby museum i Houtskär. På Kimitoön finns en holkkvarn på Sagalunds museum. Kunde man kanske sätta igång någon av dessa som exempel för andra och sedan etablera rådgivning för de övriga 51 kvarnägarna? Modell kunde man hämta på Ösel och Dagö.

Slutligen vill jag rikta ett varmt tack till alla landskapets kvarnägare som vänligen har öppnat dörrarna för mig till de otroliga kvarnbyggnadernas och maskinernas fascinerande värld.

 

Helsingfors 2.2.2021
Kirsti Horn, arkitekt

“Efter att jag bekantat mig med en väderkvarns maskin och insett behovet av kunskap och traditionellt hantverkskunnande för dess reparation blev jag inspirerad att studera väderkvarnarnas funktionsprinciper, deras förekomst, antal och utformning i Finland. Snart kom det fram att jag inte var ensam om detta. Nederländska kvarnforskaren Leo van der Drifts exemplariska arbete och mentorskap har varit av mycket stor betydelse för mig.

Målet med mitt arbete är att stöda bevarandet av de över 700 väderkvarnar som finns i Finland.”

Läs vidare… gamlavaderkvarnar.fi

Litteratur

Hirsjärvi, A. & R. Wailes (1970–71) Finnish Mills, Part II: Mamsel or Smock Mills (Excerpt Transactions of the Newcomen Society Vol. XLIII, 1970–71), London

Hirsjärvi, A. & R. Wailes (1971–72) Finnish Mills, Part IIi: Hollow Post Mills (Excerpt Transactions of the Newcomen Society Vol. XLIV, 1971–72), London

Hirsjärvi, A. & R. Wailes (1970–71) Finnish Mills, Part IV: Post Mills (Excerpt Transactions of the Newcomen Society Vol. XLV, 1972–73), London

Horn, K. (2015) Windmills in Estonia, Sweden and Finland 93 s. Enja Publishing, Vantaa

Jokelainen, T. (1993) Lakeuden tuulimyllyt 79 s. Oulun Yliopisto, Arkkitehtuurin osasto Julkaisu C 65

Jumppanen, R., R. Kouri & E. Mikola (2002; toim.) Veden ja tuulen voimalla Loimaa-Seura ry. Loimaan Kirjapaino Oy, Loimaa

Kallio, P. (1939) Tuulimyllyt Turun asumusrannikon maisemassa (Eripainos Suomen Maantieteellisen Seuran Aikakauskirjasta ”Terra” 51:1 1939)

Koivula S. (2015) Paikallismyllyjemme historiaa ja nykypäivää, Myllyliitto ry 70 vuotta 179 s. Eura Print, Eura

Korhonen, T. (1993) Vesimyllyt – Historia, rakenne, käyttö ja kunnostus 153 s. Vammalan kirjapaino Oy, Vammala

Lukas, D. (2015) Eesti tuuleveskite ehituslik/arhitektuurne uurimus, Väärtused ja kaitsevajaduse eksperthinnang puidust, Hollandi tüüpi tuuleveskite näitel, Magistritöö, Eesti Kunstiakadeemia, Tallinn

Roos, S. (1851) Muutamia mieleen pantawia Asioita Myllyn Rakentajoille Suomessa 20 s. JW Lillja & Co. Kirjapaino, Turku

Talve, I. (1979) Suomen kansankulttuuri, SKS Helsinki

Tervonen, P. (1994) Kainuun tuulimyllyt, inventointi ja kunnostus 39 s. Kainuun Museon julkaisuja

Utas, J. & A. Salomonsson (1977) Väder- och vattenkvarnar på Gotland 178 s. Barry Press förlag, Visby

Valonen, N & O. Vuoristo (1994) Suomen kansanrakennukset 168 s. Vammalan kirjapaino, Vammala

Vuorela, T. (1976; toim.) Suomen kansankulttuurin kartasto 151 s. Werner Söderström Oy, Helsinki

Vuorela, T. (1975) Suomalainen kansankulttuuri 776 s. Werner Söderström Oy, Helsinki